Med sikte på självständighet

Majoriteten i Kosovo vill sedan länge att den drygt två miljoner stora serbiska provinsen ska bli självständig. Men varken EU eller FN har kunnat enas om hur man ska se på befolkningens krav gentemot den serbiska staten som säger blankt nej.

Sedan 1999 står Kosovo under FN:s beskydd och senast i förra veckan var Kosovos krav på självständighet uppe för diskussion då EU:s regeringschefer sammanträdde i Bryssel.

Något gemensamt ställningstagande i konflikten lyckades EU inte arbeta fram. Cypern tar kraftigt avstånd till att EU ska ställa sig bakom Kosovos självständighetskrav. Även Grekland, Slovakien och Spanien är skeptiska – inte minst då även de länderna har provinser som länge krävt självständighet. De sistnämnda länderna vill avvakta till dess att FN:s säkerhetsråd diskuterat frågan – vilket kommer att ske i nästa vecka.

Martti Ahtisaari, FN:s sändebud och förhandlare i Kosovo, har tidigare proklamerat att den enda vägen att gå är självständighet. Ahtisaari påpekar också att ett självständigt Kosovo till en början måste stå under bevakning av FN och att den serbiska minoriteten i provinsen på så vis ska garanteras säkerhet och trygghet. Men det mesta tyder på att FN inte kommer att enas, Ryssland har tidigare signalerat att de tänker lägga in sitt veto i frågan.

Under regeringschefernas möte i förra veckan bestämde EU att en 1800 personer stark polisstyrka ska skickas till Kosovo efter jul. Styrkan har uppdraget att stärka stabiliteten och demokratin i regionen. Kostnaden beräknas till runt 165 miljoner euro det första året.

Det här är den tydligaste signalen om att EU har för avsikt att leda frågan om Kosovos framtid, dess ställning och roll i regionen, säger Jose Socrates, Portugals premiärminister och för närvarande EU:s ordförande, rapporter Euobserver.

Ungefär 90 procent av befolkningen i Kosovo är albaner och 13 procent är serber. Under Kosovokriget 1999 tvingades runt en miljon människor fly sina hem, majoriteten var albaner som fördrevs av den serbiska stridsmakten. Efter kriget, då FN-styrkorna anlände och den serbiska militären tvingades lämna provinsen, har den serbiska befolkningen i provinsen minskat drastiskt genom utflyttning, de som serber som är kvar bor idag i mindre enklaver och har svårt att röra sig fritt.

Läs mer:

• EU agrees on Kosovo mission- Euobserver
  
• All eyes on Kosovo at Brussels EU summit – Euractiv
• Med EU för framtiden – DN
• Balkan bagatelle – The Economist

Sudan efterlyser närvaro

EU gör inte tillräckligt för att hjälpa befolkningen i Sudan. Det menar Salih Mahmoud Osman, sudansk advokat, som i år mottagit Europaparlamentets pris för mänskliga rättigheter, Sakharovpriset. Utmärkelsen överräcktes idag i parlamentets kammare.

Salih Mahmoud Osman arbetar med att erbjuda gratis rättshjälp åt personer som på olika sätt kränks av den sudanesiska staten. Exempelvis människor som utsatts för tortyr eller hotas att avrättas. I samband med ceremonin i Europaparlamentet riktade Salih Mahmoud Osman kritik mot EU, som han anser agerar allt för tafatt och passivt i konflikten.

Offren i Darfur väntar på att höra ifrån er, ni folk i Europa. Era regeringar har använt skarpa ord då de talat om den politik den sudanesiska regeringen för i Darfur, men hittills har vi inte sett några konkreta steg från EU:s sida, säger Salih Mahmoud Osman i parlamentet.

Den väpnade konflikten i regionen Darfur har hittills skördat runt 400 000 människoliv (enligt vissa källor handlar det om ännu fler). Grova brott mot de mänskliga rättigheterna begås dagligen mot civilbefolkningen, bland annat i form av tortyr och sexuellt våld som blivit en del av de stridande parternas krigsföring. Fler än fyra miljoner människor har tvingats fly sina hem. USA har beskrivit konflikten som ett folkmord.

Salih Mahmoud Osman vill bland annat se gemensamma trupper från EU och AU (Afrikanska unionen). Han är besviken över att frågan inte sattes upp som en särskild punkt på dagordningen under helgens möten mellan afrikanska och europeiska statschefer. Men Salih Mahmoud Osman ifrågasätter också varför den ”vanlige” europeen inte gör mer för att trycka på sina folkvalda politiker.

Vi vill att människorna i Europa ska gå ut på gatorna och säga åt sina regeringar att det inte är acceptabelt att lämna människorna i Darfur i händerna på Sudans obarmhärtiga regering, säger Ossman i Euobserver.

Läs mer: Europaparlamentets pressmeddelande
Amnestys rapport om situationen i Sudan
Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Sudan.

I skuggan av en diktator

I 500 år har relationen mellan våra två kontinenter varit allt annat än bra. Det är för att komma till rätta med denna historiska orättvisa och omänsklighet som de nya relationerna mellan Afrika och Europa är så viktiga.

Det säger John Kufuor, Ghanas president och även Afrikanska unionens ordförande, vid det möte som just nu pågår i Lissabon mellan EU och AU, rapporterar BBC. Ett 80-tal europeiska och afrikanska länder deltar, ambitionen är att komma fram till nya gemensamma strategier inom områdena: handel, migration, fred & säkerhet, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och klimatfrågor. Det är sju år sedan sist som de två kontinenterna träffades i liknande förhandlingar.

EU är idag Afrikas största handelspartner, men under 90- och 2000-talet har Kina etablerat sig och investerat allt mer på kontinenten – något som oroar européerna. Även Indien har investerat, främst i olja och mineraler. Den asiatiska uppvaktningen har fått Nigerias finansminister att påpeka:

Kina, Korea, alla kommer hit. Om inte de Europeiska företagen vaknar kommer de inse att de bästa affärerna redan gjorts upp, rapporterar tidskriften The Economist.

En förhoppning för EU är således att mötet ska bli en nystart och uppsving för handeln genom förbättrade avtal och kontakter. I utbyte diskuteras att i betydligt högre grad än idag släppa in Afrika på den europeiska marknaden – något som ska få igång de inhemska ekonomierna inom AU.

Även migrationen är en viktig fråga vid mötet. Många flyktingar dör varje år när de på olaglig väg försöker ta sig in i Europa över havet. EU har också kritiserats, av inte minst frivilligorganisationer som Röda Korset, för att ha en oacceptabel asylpolitik. Svårigheten att söka asyl i EU gör att många inte ens överväger att försöka ta sig in i unionen på lagligt vis. De får istället lägga sitt öde åt kriminella nätverk som smugglar in dem i Europa. Men under mötet i Lissabon väntas inga större förändringar i EU:s strama flyktingpolitik. Under mars förväntas istället ett informationskontor inrättas i Mali där flyktingar ska upplysas och varnas om de faror och besvikelser som väntar den som försöker ta sig in i EU på olaglig väg. Kontoret ska dock på sikt även fungera som en form av arbetsförmedling där legala anställningskontrakt in i Europa ska förmedlas (se BBC och Europaparlamentet).

EU och AU ser däremot inte ut att diskutera de humanitära katastroferna i Darfur och Sudan i någon större utsträckning, vilket kritiseras i bland annat Sudan Tribune.

Orsaken till att det dröjt innan EU och AU nu träffas på nytt kan delvis förklaras med Zimbabwes president Robert Mugabes önskan om att närvara. När de två kontinenterna skulle träffas år 2003 ställdes mötet in i sista stund sedan Mugabe meddelat att han tänkt närvara. Mugabe styr Zimbabwe med järnhand.Mänskliga rättigheter, yttrande- och föreningsfriheten kränks dagligen och enligt Amnesty förekommer tortyr (läs Amnestys rapport om landet).

Även denna gång har Mugabes närvaro blivit kraftigt ifrågasatt, Storbritanniens premiärminister Gordon Brown vägrar exempelvis att delta i Lissabon. Den svenska regeringen har fått kritik, även inifrån alliansen, för att Fredrik Reinfeldt (m) väljer att sätta sig vid samma bord som Mugabe.

EU ska vara en röst för demokrati, utveckling och mänskliga rättigheter i Afrika. Under sina 27 år vid makten har Robert Mugabe stampat sönder förutsättningarna för en demokratisk utveckling i Zimbabwe. Han reser till toppmötet i Lissabon för att vinna legitimitet för sitt katastrofala styre. EU:s regeringschefer får inte låta Mugabe stå oemotsagd. Han bör ställas till svars för sina grova övergrepp och brott mot det zimbabwiska folket, säger folkpartets utrikespolitiska talesman, Birgitta Ohlsson (fp) i ett pressmeddelande. Ohlsson närvarade dessutom vid demonstrationer utanför mötet i Lissabon.

De första delarna av mötet i Lissabon har hållits utan möjlighet för media att närvara. Men källor inifrån sammanträdet uppger till BBC att den tyske förbundskanslern Angela Merkel, i sitt tal, riktat skarp kritik mot Mugabe.

Han skadar bilden av det nya Afrika, ska Merkel ha sagt.

Men denna form av påtryckningar har hittills inte haft någon synbar effekt på Mugabes inställning till mänskliga rättigheter.

Afrikanska unionen har 53 medlemsstater och grundades 1992. Läs mer på unionens hemsida www.africa-union.org

Följ mötet på kommissionens och det portugisiska ordförandeskapets sajter

Dags för flexibel trygghet?

Den gyllene triangeln. Så kallas ibland den danska arbetsmarknadsmodellen, även känd som flexicurity. Det hela bygger på flexibilitet, säkerhet och starka insatser för att höja kompetensen bland arbetslösa. I praktiken innebär det att anställda har en låg anställningstrygghet i kombination med en hög (och om det behövs – lång) arbetslöshetsersättning. I Danmark får den som avskedas, eller säger upp sig själv, upp till 90-procentig a-kassa i upp till fyra år. Systemet finansieras delvis av höga skatter. Flexibiliteten ligger i att du som anställd i princip kan få sparken från en dag till en annan (men också kan säga upp dig lika snabbt).

Modellen tillskrivs, från många håll, ett flertal gynnsamma effekter. Danmarks låga arbetslöshet och höga sysselsättning, i synnerhet bland ungdomar, är några exempel. Tidningen Politikens EU-korrespondent skriver i en artikel nyligen:

Danskarna är världsmästare i att byta arbetsplats smärtfritt, eftersom att de har ett socialt skyddsnät som ger trygghet under arbetslöshet.

I dag och imorgon, torsdag, sammanträder EU-ländernas arbetsmarknadsministrar, däribland Sven Otto Littorin (m), för att diskutera globaliseringens inverkan på den europeiska arbetsmarknadssituationen. Flexicurity finns med på dagordningen, vilket även debatterades nyligen i Europaparlamentet. Parlamentet enades då om ett antal gemensamma definitioner av flexicurity, som bland annat utgick från en skrivelse av den danske parlamentsledamoten Ole Christensen (PES). Bland annat vill parlamentet att flexicurity ska: ”främja stabila anställningsförhållanden”, ”jämställdhet och lika möjligheter för alla”, främja ”partnerskap mellan myndigheter” samt skapa ”mer anpassningsbara företag och arbetstagare genom stärkt omställningstrygghet, tack vare bättre mobilisering av en aktiv arbetsmarknadspolitik”.

Även kommissionen har drivit frågan, och i ett förslag från i somras används Danmark som ett föredöme för övriga Europa. Kommissionen har däremot inte rätt att föreslå konkreta förändringar av arbetsmarknadens spelregler – eftersom det fortfarande ses som en nationell angelägenhet inom EU. Men kommissionen kan ändå visa vägen och peka ut riktningen som medlemsländerna ”bör” följa.

Den danska modellen har emellertid också ifrågasätts, bland annat av fackförbund. Svenska LO:s Anders Larsson påpekar vikten av balans mellan flexibilitet och trygghet. Han skriver på Europabloggen:

En vantolkning av Flexicurity kan sluta i flexploitation.

Även det Europeiska gemensamma fackförbundet Etuc använder sig av en minst sagt avvaktande inställning till flexicurity:

Etuc är oroligt över att flexicurity kan komma att tolkas som en licens för att enklare avskeda människor och innebära en ökning av otrygga arbetsformer, skriver Etuc på sin hemsida.

Därtill har skeptiker ifrågasatt hur pass väl modellen går att överföra till andra länder och dessutom menar vissa att flexicurity aldrig prövats under lågkonjunktur.

Anhängare till flexicurity i Sverige hänvisar ofta till att många svenskar har ett jobb som de inte trivs med – men fortsätter på grund av den stora ekonomiska osäkerhet det innebär att säga upp sig. Svenskt näringsliv presenterar i dag en ny rapport med budskapet att ”anställningsregler skapar ohälsa”. Enligt rapporten vantrivs 350 000 svenskar på sina arbeten – Svenskt näringsliv utmålar bristen på rörlighet på arbetsmarknaden som orsaken till problemet.

Inom EU blir det framöver upp till medlemsländerna själva att tolka hur de ska använda sig av den gemensamma definitionen av flexicurity, som förväntas antas av arbetsmarknadsministrarna i veckan.

Läs mer om flexicurity:

• Towards Common Principles of Flexicurity – kommissionens (läsvänliga) publikation om flexicuritys möjligheter.
• A model that works – artikel i tidskriften The Economist.

• Slagsmål om dansk modell i EU-parlamentet – artikel i dagstidningen Politiken
• Anställningsregler skapar ohälsa – artikel från Svenskt näringsliv
• Är det dags för dansk flexicurity i Sverige? – Krönika av Lena Askling i Aftobladet
• Dansk arbetsrätt förklarar inte god sysselsättningsökning – rapport från svenska LO
• Etuc , Europas fackliga samorganisation, om flexicurity.
• Flexicurity bidde en tumme – artikel på Europa-nytt.
• Ett telefonsamtal – och kollegan fick packa ihop – Karin Söderberg i Sydsvenskan.

2009 ska handla om Europa

År 2009 är det på nytt val till Europaparlamentet. Intresset vid de tidigare valen har varit lågt (när Rumänien, som röstade senast, gick till val för en kort tid valde exempelvis färre än 30 procent av de röstberättigade att delta). Därtill har debatten ofta kommit att fokusera på i första hand nationella frågor och mindre på sådant som europaparlamentarikerna faktiskt kan påverka. Men inför valet 2009 ska de så kallade europeiska partierna att bli mer synliga – då kommer de att börja använda sina EU-finansierade ”partistöd” även till valkampanjer.

Att debatten inför Europaparlamentet – så gott som – varit utelämnad till nationella partier har satt sina spår. Det har bland annat inneburit att infekterade nationella frågor har fått stort utrymme i en debatt som egentligen borde fokusera på de frågor som ligger inom parlamentets ansvarsområde. Även missnöje mot en sittande regering har en förmåga att påverka röstresultatet.

När de europeiska partierna nu ger sig in i valdebatten förväntas det skapa en ny och mer levande debatt om de frågor som valet berör.

De nya reglerna kommer att skapa ett europeiskt politiskt landskap i Europa, och inte fokusera lika mycket på nationella intressen. Det här är ett stort steg mot en genuin europeisk demokrati och offentlighet, säger Johannes Voggenhuber (Gruppen de gröna, fria alliansen) till Euractiv.

För tillfället får tio europeiska partier stöd från EU – på 10 miljoner euro om året. Från och med 2008 ska, enligt ett förslag från kommissionen och som röstats igenom av parlamentet, sju extra EU-miljoner tillskjutas för att få fart på kampanjandet – inte minst inför valet 2009. De europeiska partierna består till stor del av sammanslutningar av nationella partier från olika länder. I Europaparlamentet sitter majoriteten av de europeiska partierna tillsammans i parlamentsgrupper.

Förslaget om att förändra reglerna för de europeiska partiernas EU-stöd förväntas att förankras slutgiltigt i mitten av december – då ministerrådet sammansträder. Förändringarna innebär även en större kontinuitet i utdelning av stödet – vilket ska förenkla för partierna att satsa långsiktigt.

Läs mer om de Europeiska partierna och om vad de vill:

• European Free Alliance,
• European Liberal Democrat and Reform,
• European People’s Party,
• Party of European Socialists
• European Green Party
• Alliance for Europe of the Nations
• EU Democrats
• Europe United
• Newropeans
• Party of the European Left